Regnbågsbron

Smultronets Queen Of My Heart "Tilda"
(Lundecock's Kiss Kiss Bang Bang - Eastflash Every Day I Think Of You)
7 februari 2013 - 10 juni 2022
Vår älskade clown finns inte längre.. husses Tilda som pratade bara med honom..
Hon vandrade över regnbågsbron alldeles för tidigt.. bara drygt 9 år gammal.
Det är tur att man känner sina hundar så väl att man direkt ser att nånting är fel!
Tilda har nog aldrig nekat mat, men denna dagen gjorde hon det. Hon var hängig o ville inte äta, det var inte likt henne.
Vi har uppmärksammt senaste året att hon ibland direkt efter maten har lagt sig ner, men har resonerat som så att hon äter så snabbt att hon får magknip.
Det har ju alltid släppt inom några minuter.. men vem vet.. detta som blev orsaken till att hon fick somna in har kanske funnits där länge..
Fick iaf en tid på Valla Djurklinik i Linköping. Men jag var påväg att vända o åka hem igen. När jag klev ur bilen i Linköping o släppte ut Tilda
så var hon precis som vanligt.. men jag tänkte, bäst att kolla, det är ju fredag..
Så jag gick in o fick så småningom, efter väldigt lång väntan, träffa en veterinär. Dom kollade tandkött, temp o allmäntillstånd o allt
såg bra ut. Tog henne på ett ultraljud o konstaterade att livmodern var något förstorad. Det var ju precis vad jag hade misstänkt, var 3-4 månader
efter löp så jag misstänkte att det var en pyometra hon hade. Dock var dom lite bekymrade över att dom såg att hon hade vätska i buken. Den vätskan visade sig vara blod!
Dom visste inte var den kom ifrån. Dom kunde inte på ultraljudet upptäcka nåt som skulle kunna orsaka blodet.
Det togs ytterligare prover för att se att lever o njurar var bra. Alla värden var precis som dom skulle.
Alltså beslutades att hon skulle opereras. Hon togs till operation o jag fick åka hem. Dom skulle höra av sig när hon var opererad o tala om hur det hade gått.
När jag var nästan hemma ringer telefonen.. ser på numret att det är Valla o tänkte direkt "detta kan inte vara bra. Dom kan inte vara färdiga med operationen redan".
O mycket riktigt.. när dom hade öppnat henne visade sig att blodet kom från levern! Den var i 2 delar, delad av en tumör som spruckit o orsakat blödningen.
Levern var som papper, när dom tog i den så föll den i bitar. Inget fanns att göra.. vi beslutade att hon skulle få somna in på operationsbordet.
Det gör mig så ont att jag inte kunde vara där, mina hundar ska inte behöva lämna detta liv utan att jag finns vid deras sida.. men i detta fall gick inget att göra..
Jag var tvungen att låta det ske..
Sov gott du älskade clown - vår "pratkvarn" som älskade att vara till lags
Så så älskad o minst lika mycket saknad!
Vi ses igen.. du får fortsätta leka med dina kompisar som jag vet fanns där o tog emot dig..

HCA VV-17
Smultronets Forever Young "Bullen"
(SE UCH Shellrick's Up To Date - Mybackens Mandelblom)
9 juni 2009 - 25 januari 2021
Min älskade Bulle finns inte längre bredvid mig.. det gör så förbannat ont, tårarna tar aldrig slut..
Varför får hundar inte leva lika länge som vi? Varför ska man behöva ta beslutet att låta ens älskade hund vandra över regnbågsbron?
Han fattas mig, han fattas härhemma.. han tog mycket plats både i hjärtat o i huset.
Att aldrig mer få se honom sitta i trädgården på sin plats o vänta på att husse ska komma hem med bilen, aldrig mer få se honom sitta vid dörren o vänta på att nån av oss ska komma hem. Att aldrig mer ha honom gående bakom mig var jag än varbåde ute o inne. Han skulle aldrig nånsin kommit på tanken att gå ifrån mig. Han följde mig som ett snöre, behövde aldrig ha koppel på honom, han gick bakom mig alltid.

Våren 2020 blev han dålig. Fanns inte så mycket att ta på egentligen, han åt som han skulle o drack vatten som han skulle men.. det var nåt som inte var rätt. Fick komma till Krister trots Covid-19, o det konstaterades efter prover att han fått akut bukspottkörtelinflammation. Vilken tur att jag åkte in, dom kan dö av det om man inte upptäcker det. Första dagarna efter konstaterandet så skulle han inte äta nåt kött. Det han skulle äta var grönsaker o pasta. Himla tur att han älskade pasta, för grönsaker ville han inte ha! Han åt det första dan men sen ratade han det. Så jag kokade spagetti åt honom.
Efter några dagar fick jag blanda i lite kokt fisk, efter ytterligare några dagar lite mat. Men han fick inte äta nåt fett! Så det blev ett litet letande efter ett foder som han kunde äta. Så sista året har han ätit RC Intenstinal Low Fat. Inga problem att få honom att äta det. Försökte med Bravo Lamm eftersom det bara innehåller 5% fett, men det gilla han inte!
För en vecka sen såg Marcus att Bullen var svullen på höger sida av munnen. Jag försökte titta men han skrek bara jag petade på honom, det gjorde ont! Så jag ringde min underbara veterinär Krister o fick prata med sköterskan Pernilla.
Dom hade inga tider men efter att hon överlagt med Krister så bestämde vi att jag skulle ge Synolox som jag hade hemma. Han har ätit det sen dess men svullnaden gick inte ner.
I lördagskväll när jag kom ut i köket efter att ha tittat lite på tv så såg jag att han var blodig i hela ansiktet o på båda frambenen! Blev jätterädd, men han var pigg o glad o viftade på svansen precis som han alltid gjorde när jag kom. Tog in honom i duschen för att se var blodet kom ifrån. Efter att ha sköljt av honom såg jag att blodet kom ifrån munnen. Jag kunde nu titta i munnen o såg en svart/röd sörja på höger sida. Men kunde inte avgöra om det var en tandinflammation eller nåt värre.
Kontaktade Lena på Messenger o frågade om hon trodde att Krister kunde titta på honom idag. Fick svar att jag skulle vara där kl 8. Kanske att jag fick vänta lite på honom men det har jag inga problem med.
Fick mycket riktigt vänta en liten stund sen kom Krister in o tittar i munnen o säger "ja, det är en tumör. Den är elakartad o kan om man inte gör något äta sig igenom käkbenet så det går av, o även näsbenet o då kommer blodet att rinna genom näsan. Ser redan att det är på gång." Frågade såklart om det gick att göra nåt men svaret var nej det är ingen idé att operera för det blir inte bra. Kanske att han kan leva nån månad till. Jag frågade då om dom kunde låta honom somna in idag o det skulle gå bra.

Efter bara en liten stund kom Madde in o gav honom en lugnande spruta i låret, därefter fick vi gå till ett annat rum längst ner i korridoren för att få lite lugnare miljö. Satt med honom i famnen o han somnade ganska omgående o sov lugnt i min famn. Därefter kom Lena in o frågade om jag ville ha mer tid men nej det ville jag inte. Visste ju att det inte gick att göra nåt. Så hon satte en kanyl i benet o sprutade in avlivningsvätska o strax efter halv 9 i morse slutade hans hjärta att slå. Min älskade Bullen finns
inte längre. Hade jättesvårt att lämna honom där trots att jag vet att dom tar väl hand om honom. Vände i dörren flera gånger innan jag gick därifrån.

Nu har Bullen gått över Regnbågsbron o förenats med sin mamma Kiwi, sin halvsyster Moa o resten av våra hundar som är änglar.
Bullen blev aldrig utställningschampion men för mig var han en champion i allt!
Hans utställningskarriär var lång!
1 cert i Sverige
2 cert i Danmark
1 Cacib
Flera bästa hane placeringar i Sverige o Danmark
BIR-veteran i Danmark
BIM på Sheltiespecial i Danmark
BIS avelsgrupp i Sverige
Mängder av CK o R-Cert i Sverige, Norge o Danmark
BIM-veteran i Sverige flera gånger
HP flera gånger i uppfödargrupp o avelsgrupp
1 SE UCH avkomma
1 NO UCH avkomma
Certavkomma i Finland

Han har satt ett visst avtryck i den svenska sheltieaveln även om han inte var använd enormt mycket. Han präglade sina avkommor enormt mycket både utseendemässigt o exteriört.
Jag vet att han kommer bli ihåg kommen som "Bullen" i många år! Många vet vem han är genom namnet.

Sov gott älskade hund saknar dig enormt mycket o vet att livet inte kommer bli detsamma utan dig.
Oändligt älskad - för alltid saknad!

 

Mybackens Mandelblom "Kiwi"
(Ch Lundecock's Watermark - Mellsjöhögdas Velvet Rose)
11 maj 2006 - 16 januari 2020
Att det alltid är lika jobbigt att ta avsked av en hund.. fast det är nog så det ska vara... den dan jag vänjer mig vid att ta avsked av en hund då ska jag sluta vara uppfödare!
Kiwi har varit gammal ett tag.. med gammal menar jag stendöv, stel o lite halt. Men ganska pigg o glad så länge hon fick vara ifred från de andra! Hon älskade att vara med oss i köket o vardagsrummet! Då lallade hon omkring för sig själv o man riktigt såg hur hon njöt av det! När vi kom hem från vår resa i början av december så var hon skruttig tyckte vi båda.. o vi trodde inte hon skulle klara julen. Men det gjorde hon o hon var alltså tom ganska pigg sista tiden. En dag i början av januari så såg jag att hon hade en knöl i munnen.. samtidigt var hon öm i munnen o jag fick inte titta på vad det var o hon pep när man försökte röra den så därför fick det vara.. hon åt sin mat o var ganska som vanligt så länge som man inte kom emot munnen på henne. Efter några dagar så var hon helt som vanligt igen. Hon verkade inte ha ont längre o jag tänkte att det kanske var en tand som ramlat eller nåt.. det var ju bra igen så jag tänkte inte mer på det. Sen den 15 januari på morgonen när jag skulle åka till jobbet så såg jag att hon hade nåt svart fram i munnen. . Eftersom dom varit ute precis innan så tänkte jag att hon hade fått aningen päls eller jord i munnen. Tänkte inte så mycket på det då. Åkte till jobbet. När jag kom hem såg jag att hon fortfarande hade det svarta kvar o då tittade jag lite närmare o såg att det inte alls var jord utan något ojämt format knöl. Fotade den med mobilen o skickade till min vän Lena som är sköterska hos min veterinär Krister. Hon visade den för Krister på morgonen o dom båda trodde det var en tumör, förmodligen elakartad. Jag o Marcus pratade om det härhemma på morgonen o bestämde att vi skulle låta henne somna in samma eftermiddag om det fanns någon tid hos Krister, vilket det gjorde. Hon hade kanske kunnat leva ett tag till, men det hade varit egoistiskt att låta henne leva längre. Jag såg när jag skulle åka iväg till Krister med henne att hon hade svårt att dricka vatten.. o då kändes det verkligen helt rätt att vi tagit det beslutet. Man får inte vara egoistisk o tänka på sig själv.. man måste tänka på hunden i första hand. En hund ska ha ett värdigt liv o ett meningsfullt liv. När man känner att hundens värdighet håller på att försvinna o man är självisk o vill behålla hunden för att man själv tycker det är jobbigt så har det gått för långt.
Så torsdagen den 16 januari strax före kl 14 slutade Kiwis hjärta att slå, ett jobbigt tufft beslut att ta men så rätt mot henne..
Stort tack till Lena för att du hjälpte henne över Regnbågsbron.. Det är så fruktansvärt tomt härhemma utan vår gamling.. det är slutet på kapitel 1 i vår hunduppfödarkarriär. Nu finns ingen kvar från första tiden, ingen av hundarna vi hade när vi flyttade hit finns längre kvar o det känns konstigt.. men Kiwi lever kvar genom barn (Bullen), barnbarn (Fia o Elsa) och barnbarnsbarn Petra. Första dagarna efter att hon var borta märktes det väldigt på Bullen. Han letade efter henne både inne o ute.. o det är ju inte så konstigt.. det är ju hans mamma..
Sov gott älskade hund, den hund vi ägt som gjort ett visst avtryck i sheltieaveln för både oss och andra uppfödare. Nu slipper du ha ont o vara stel i dina leder, du behöver aldrig mer bli dålig i magen vilket du ofta var sista tiden.. men det gör så ont att du inte är här..
Jag vet att din dotter Moa o dina bästa kompisar Wilma, Alicia o Dissie mötte dig o tar hand om dig däruppe.. vi ses igen..
För alltid älskad o aldrig nånsin glömd!

Broudie's Daughter Doris "Dissie"
(Ch Fenstyle Freemason From Shelridge - Shellrick's Imposing Dream)
18 mars 2003 - 29 mars 2018
Att behöva ta avsked av 2 kära hundar inom loppet av en vecka är tufft, fruktansvärt tufft, men det är precis det vi har fått göra..
Vår gamla tant Dissie, en hund älskad av alla o som själv älskade alla har vandrat över regnbågsbron för att förenas med våra andra änglar.. vår gamla tant som varit lektant åt nästan alla våra valpar, ja inte de sista 2-3 åren då hon tyckte valpar var ganska jobbiga, men tidigare har hon alltid tagit över när mammorna tröttnat.. Dissie tröttnade aldrig på att leka.. inte ens sista veckan, hon sprang så sent som häromdan omkring i trädgården o letade efter sin älskade boll.. hon kunde springa efter en sparkad eller kastad boll hur länge som helst. Hon tröttnade aldrig på det! Det var vi som fick sluta för att hon inte skulle ta ut sig helt! I somras när vi hade valpköpare här så lekte deras barn med henne på gräsmattan.. dom kastade bollen o hon hämtade den hur många gånger som helst.. hon blev aldrig trött.
Men igår morse märkte vi att allt inte var som vanligt.. hon ville inte äta sin mat, vilket var väldigt ovanligt men har hänt nångång för länge sen, tror inte det har hänt sista året att hon ratat sin mat, sista året var hon oerhört pigg.. men som sagt, inget vi reagerade jättemycket på.. hon var ute med dom andra hundarna precis som vanligt såg inget konstigt alls.. inte förrän på eftermiddagen.. hon kräktes, det såg ut som färskfoder o det kunde det ha varit eftersom det var det hon åt igår morse.. men efter hon kräkts stod hon bara bredbent med sänkt huvud.. min första tanke var att hon nog hade ont i magen, så jag tänkte inte så mycket mer på det...men på kvällen när hundarna skulle få mat så reste hon sig inte från sin plats mitt på golvet! Prövade att ge henne köttfärs men det ratade hon, o det har aldrig hänt.. De andra hundarna skällde men hon bara låg där.. jag lyfte upp henne o bar in henne i ett annat rum o när jag ställer henne på golvet på en filt så ramlar hon omkull, benen bar henne inte.. o då förstår vi att det är dax att ta beslutet.. ingen hund ska behöva lida.. kontaktar min veterinär o får komma vid 21-tiden.. så vi ger hundarna mat o plockar lite härhemma.. jag gör ordning i bilen, vill ha henne i passagerarsätet bredvid mig, vill inte lägga henne i en bur bak i bilen.. struntar i om polisen stoppar mig..
Vid 21-tiden är vi där vi ska vara.. bär in Dissie, insvept i en filt, hon är så stilla vilket hon varit hela vägen, hon har inte rört sig efter att jag lagt henne i bilen.. sätter mig med henne i knäet, hon får lite lugnande o somnar omgående, därefter sätts en kanyl i benet o hon får evighetssömnmedel, jag känner direkt att hon försvinner, upp i himlen till våra andra änglar, kan se dom komma o möta henne o dom springer tillsammans över regnbågsbron o dom är unga på nytt..
Sov gott älskade vän, vem ska nu tvätta husses fötter o värma upp våra sängar.. ingen Dissie i sängen längre som står o tittar när man vaknar o viftar glatt på svansen när hon ser att man är vaken..
Sov gott älskade hund, vi ses igen.. alltid älskad - aldrig glömd!

Smultronets Morning Has Broken "Moa"
(Lönnerbergas Unison Music - Mybackens Mandelblom)
1 oktober 2011 - 22 mars 2018
Vår lilla glada tjej, husses bebis har vandrat över regnbågsbron o lämnat oss kvar i stor sorg o en enorm saknad.. det gick så fort när hon blev dålig. Hon har varit dålig i magen till o från en lång tid, men vi har alltid kunnat häva det o hon har mått bra igen.. hon har aldrig varit hängig, aldrig matvägrat eller nånting sånt även om magen inte var bra.. men denna gång var annorlunda. I tisdags märkte jag på henne att det inte var som vanligt.. hon skällde inte vid maten, vilket hon alltid gjort.. dock åt hon men det tog väldigt lång tid vilket inte är vanligt.. hon brukade vara färdig först men alltså inte då.. kände på nåt sätt att detta är inte som det brukar.. onsdagen då ville hon inte ha maten alls.. jag provade att handmata henne o då åt hon litegrand o den där olustkänslan i magen blev värre o värre.. jag sov dåligt natten till torsdagen, kände att det nog inte kommer att göra nåt.. torsdagen kom, hon tittade inte åt maten, fick några bitar kyckling o det åt hon.. sen skulle hon dricka vatten o då såg vi, hon kan inte dricka, var som att hon inte riktigt kunde föra ner huvudet så långt så hon kom åt vattnet.. hon  åt snö ute, var törstig.. när jag höll upp vattenskålen drack hon jättelänge.. provade med mat igen, nä hon ville inte ha.. provade med valpvälling som hon annars älskar, hon tittade inte på skålen.. nä kände att det var dax.. hon var så mager vilket inte var så konstigt eftersom allt hon åt bara gick rakt igenom o vi såg på henne hur ledsen hon var, inga svansviftningar alls, hon som annars var en jätteglad tjej ständigt viftande på svansen.. tittade henne i munnen o såg att tandköttet var vitt.. då tog vi beslutet att vi måste låta henne somna in.. hon var så trött, så ostadig på benen o ville vara nära hela tiden.. gjorde henne fin, klippte klor, borstade igenom henne, bara för att få göra det en sista gång..
Fick tid kl 15, bäddade åt henne i framsätet i bilen, ville inte ha henne i bak, ville ha henne nära en sista gång.. direkt hon kom in i bilen la hon sig o somnade direkt.. hon sov hela vägen älskade hunden var så trött o ville bara sova..
Väl framme fick hon en lugnande spruta det tog inte många minuter innan hon sov gott i mitt knä, en kanyl skulle sättas i benet, hon fick leta länge innan hon hittade en ven att sätta den i, men till slut så hittade hon en men den var inte optimal men sömnmedlet sprutades in sakta sakta eftersom venen var så liten o vid för högt tryck riskerade att brista.. men det gick in en hel del iaf, jag kände hur hon drog sista andetaget o ett stetoskop togs fram o det lyssnades på hennes hjärta, det slog fortfarande svagt svagt.. sen slutade det ganska omgående o Moa försvann upp till himmelriket, sprang över regnbågsbron o jag vet att Alicia, Amanda o Wilma stod där o väntade på henne..
 Du hade precis blivit mormor men fick aldrig träffa dina barnbarn.. nu får du vaka över dom uppifrån...
Sov gott  älskade hund vi saknar dig enormt..

Rights Ilse "Wilma"
(Ch Shellrick's O'boy - Colgold My Little Bonnie)
18 december 2003 - 27 mars 2016
Vår Wimsan, älskade hund, den mest älskvärda av alla hundar har lämnat oss i otrolig stor sorg o saknad! Hon gjorde inte mycket väsen av sig men hon fanns där, alltid precis intill var man än befann sig så var hon runt benen, o hon har lämnat ett jättestort tomrum i vårt hus, bland våra andra hundar o i våra hjärtan! Alla älskade Wilma, o hon älskade alla! Hon bråkade aldrig med nån, ställde sällan till nåt, har bara tuggat sönder en sak i hela sitt liv, husses glasögon då hon var valp.. men hon var då duktig att tala om det direkt. Hon kom stolt bärande på dom till husse när han kom ur duschen viftandes på svansen o såg väldigt glad ut "titta husse, här får du dina glasögon" att sen plasten på skalmarna var borta, det talade hon inte om. Man kunde ju ändå inte bli arg på henne!
Vem ska nu hjälpa oss när vi renoverar härhemma? Wilma fanns alltid på plats, bar iväg saker som hon tyckte skulle ligga på nåt annat ställe!
Hon har varit lite skröpplig sen sensommaren egentligen.. vi fick operera bort livmodern på henne men inte pga livmoderinflammation utan pga vätskefyllda cystor på livmodern o äggstockarna, sen på hösten fick vi dra 5 tänder på henne som var inflammerade. Men hon blev aldrig helt återställd tyckte vi. Många gånger ville hon inte äta sin mat. Hon kräktes galla men började sedan äta igen.. för några veckor sen åkte jag till veterinären med henne eftersom jag kände att nåt inte var riktigt rätt. Dock hittades inget direkt som man kunde sätta fingret på. Något höga levervärden så det skickades prover för att mäta gallsyran men dom kom tillbaka helt normala.
Men sista dagarna nu i påsk har hon inte ätit i princip nånting. Man såg att hon ville äta men det var som att hon inte kunde få ner nåt. När vi på påskaftonen erbjöd henne oxfilé o hon inte ville ha det så förstod vi att nåt var jättefel! Så vi beslutade då att efter påskhelgen skulle vi låta henne vandra över regnbågsbron för att igen få möta Alicia o Amanda.. men natten till påskdagen kräktes hon flera gånger, hon var otroligt mager o vi såg på henne att hon inte mådde bra så beslutet fick tas omgående, vi kunde inte låta henne plågas ytterligare, vi älskar henne o vill hennes bästa.
Så kl 13.10 på påskdagen så fick hon via en kanyl i benet sömnmedel så hon fick somna in för alltid! Hon låg med huvudet i mitt knä o det tog inte många sekunder efter att sprutan gått in förrän hon var borta för alltid! Hon slipper nu ha mer ont i magen, hon är tillsammans med sina kompisar Alicia o Amanda som väntade på henne vid regnbågens slut.
Sov gott älskade hund vi ses igen, o du lever för alltid kvar i våra hjärtan!

Hovmansbygdens Alicia-Keys "Alicia"
(Eastflash Hurricane - Nattrajens Tanja)
10 maj 2002 - 26 maj 2014
Vår polis, vårt allt, min start på uppfödningen, vår älskade Lisa har lämnat oss och det har tänts en stjärna på himlen men här hos oss är det ett stort tomrum efter henne! Att det återigen ska gå så fruktansvärt fort så man inte hinner förstå att ens hund är så sjuk!
Visst hon var gammal fyllde 12 år den 10 maj, men hon var ju så otroligt pigg ända in i det sista. Visst sov hon mycket, o sista tiden hörde hon inte särskilt bra, men öppnade man kylskåpsdörren då hörde hon o kom som ett skott! För rörlig var hon och hon stod på bakbenen hur lätt som helst samma dag som hon gick över regnbågsbron.. jag har så svårt att förstå att hon är borta.. vill vrida tillbaka klockan, vill ha henne tillbaka, mitt hjärta skriker av sorg efter henne, hon fattas oss och kommer för alltid finnas kvar i våra hjärtan!
Hon hade varit lite flåsig några dagar, först trodde jag det berodde på värmen, för det började när vi fick en värmebölja.. tyckte även att hon drack väldigt mycket vatten, men tänkte samma där - det beror på värmen..
Sen i söndagsmorse åt hon inte upp sin mat, och då blev jag väldigt orolig! Hon har aldrig ratat mat, jo när hon var nyopererad förra sommaren för livmoderinflammation, då åt hon inte de 2 första dagarna, men aldrig annars, hon åt under hela sin sjukdomstid när hon hade borrelia o anaplasma, och det var ju det som gjorde att vi trodde på att hon skulle klara den - vilket hon oxå gjorde.. hon har lurat döden flera gånger, ex så hade hon 4 hjärtstopp på operationsbordet när hon opererades för livmoderinflammationen. Hon var en stark hund!
Fick tid i Katrineholm igår förmiddag.. åkte dit med lite oro men trodde inte att det skulle vara nåt allvarligt.. hon var ju som sagt så himla pigg för övrigt! Veterinären klämde o kände igenom hela henne, lyssnade på hjärta o lungor, allt var bara bra! Sen togs ett blodprov för att se om det kunde ge oss nån hint om att det kanske var nån infektion som hon hade.. där kollades även socker o proteinvärde.
Fick vänta ca 30 min sen kom svaret.. alla värden kanon såsom lever, njurar (vilket är ovanligt på en så gammal hund), socker o protein.. MEN hon hade blodbrist, rätt rejäl sådan.. och för att utesluta att hon hade nån blödning i magen så togs en röntgen.. och bilden visade en tumör 7-8 cm i diameter som satt i anslutning till mjälten.. den tryckte på levern som i sin tur tryckte på lungorna och det var därför hon var flåsig.. frågade givetvis vad man kunde göra, operation iså fall, och prognos? Oftast är såna här tumörer som sitter i anslutning på mjälten elakartade.. så då kändes inte en operation som ett alternativ längre.. hon var ju gammal o man vet ju inte om en så gammal hund överlever en operation, och om det sen ändå visade att tumören hade spridit sig så ville vi inte utsätta vår älskade hund för ett sånt ingrepp.. frågade då veterinären om vi var tvungna att ta beslutet där o då och då sa hon att dessa tumörer består av många blodkärl, ett sånt litet hade förmodligen brustit o därför hade hon blodbrist, om ett större blodkärl, eller flera små brast så blev tillståndet väldigt fort urakut eftersom dom då förlorar blod väldigt fort och att då ta med henne hem o vara livrädd att det skulle hända och veta att hon då skulle plågas, det var ju redan jobbigt för henne att andas det märkes ju, så fanns bara ett alternativ, så Marcus o jag tog beslutet att hon skulle få somna in där o då.. ett fruktansvärt jobbigt beslut och jag hoppas hon förlåter mig för det! Förlåt Alicia - jag gjorde det för din skull!
Så klockan 12.30 fick hon via en kanyl i benet en spruta och hon somnade in i mina armar för alltid med tårarna rinnande nerför mina kinder kände jag hur hon försvann ur mitt liv och upp i himlen o för alltid är borta för mig.
Nu är hon i himlen med sina döttrar Amanda o Daisy och sönerna Zimba o Hugo!
Där finns oxå hennes mamma Tanja och hennes älskade collievän Oskar!
min mamma och Marcus mamma sitter där med dom oxå o väntar på att vi ska komma!
Sov gott min älskade Alicia vi glömmer dig aldrig!

Smultronets As Time Goes By "Amanda"
(Ch Shelteam Dreamcatcher - Hovmansbygdens Alicia-Keys)
23 maj 2005 - 27 december 2013
Att en liten hund kan sätta så stort avtryck i ens liv kunde jag aldrig tro!
Vår älskade Amanda, Mandisen, Makaronen.. ja kärt barn har många namn... finns inte längre kvar hos oss, och hon fattas oss.. det är tomt härhemma utan hennes "prat", denna glada älskvärda tjej som älskade alla, hon finns inte längre o det är tungt, fruktansvärt tufft o tomt!
Från att på eftermiddagen igår var hur pigg o glad som helst, hon hade fått sin lunch, varit ute o sprungit runt som vanligt, släppte in alla hundarna och gick upp för att kolla lite på tv.. när jag kommer ner ca 2 timmar senare ser jag en mycket förvandlad Amanda.. hon har svårt att gå och när hon gick så såg jag att hon hade väldigt ont i magen, hon sköt rygg och var ovillig att gå. Tog med henne till övervåningen o klämde lite försiktigt på magen och hon skrek av smärta. Efter lite rundringning till olika öppna djursjukhus så lyckades jag tjata mig till att få komma till Valla Djurklinik i Linköping. På vägen dit satt jag med handen på Amanda hela vägen, var jätterädd att hon skulle dö i bilen. Väl framme togs blodprov, röntgen o det sattes dropp. Amanda låg hela tiden alldeles stilla, hon var så trött att hon inte ens orkade vifta på svansen, o då är hon sjuk! Efter en liten stund kommer veterinären och visar svaren på blodproverna. Två värden som kollades var levervärden. Det ena värdet ska ligga mellan 10 - 100 och det mäts upp till ca 600, därefter blir det - (streck), på Amanda var det streck! Det andra värdet på levern ska ligga mellan 20 - 250 (tror det var nåt sånt) hennes värde var 600! Så det såg inte särskilt positivt ut. Redan då när jag fick lämna henne och köra hem utan hund så var jag inställd på att hon inte skulle få komma hem igen.. tårarna rann nerför kinderna hela vägen hem, tack snälla Mona för att du kunde stå ut med mig gråtande i telefonen! Kram!!
Hade telefonen bredvid sängen hela natten, hade sagt att dom fick ringa om det blev en försämring.. har knappt sovit nåt alls.. slumrat några stunder.. men så fort jag sluter ögonen så ser jag Amanda framför mig..
Så vid 11-tiden idag på förmiddagen ringer veterinären och berättar att dom gjort ultraljud och att levern var kraftigt förstorad o svullen. De hade även tagit om levervärdena och det mätbara värdet var uppe på 2000 trots att hon då legat med dropp o antibiotika hela natten. Då när hon ringde fattade jag beslutet att jag måste låta Amanda somna in, hon ska inte plågas, hon betyder så oerhört mycket för oss! Hann bara lägga på så ringde Marcus, han var påväg hem från jobbet. Så när han kom hem åkte jag iväg till Valla med tårarna rinnande nerför kinderna.. väl framme hade jag tom svårt att få fram att jag skulle betala för Amanda, ville göra allt klart innan det var dax för avsked.. tjejerna tog med mig in i ett rum o strax därefter kom en sköterska in med Amanda i famnen.. jag tog henne i mina armar o borrade ner ansikte o näsa i hennes päls, andades för sista gången in hennes doft.. gud så svårt.. efter en stund kom en veterinär och pratade lite med mig.. sen gick hon ut igen o jag satte mig tillrätta på golvet med Amanda i famnen...efter ytterligare en stund kom veterinären tillbaka o jag sa att jag var redo, hon försvann o kom strax tillbaka med en spruta med narkos som hon gav Amanda i kanylen hon hade i benet. Hon sa innan hon gav den att det kommer nog inte ta så lång tid innan hon slutar andas eftersom hon är så dålig.. o när hon gett sprutan så tog det bara några sekunder så kände jag att Amanda försvann från mig.. kroppen blev slapp o hon var borta! Min älskade Mandis, min första egna uppfödning finns inte längre. Kl 14.37 somnade hon in och gick över regnbågsbron och är för alltid borta från oss.. gud så jag saknar henne! Nu är hon vid regnbågsbron tillsammans med Smulan, Dolly min Mamma och sin egen pappa Nalle. Jag vet att hon har det bra och hon behöver aldrig mer ha ont, men jag har ont i hjärtat, och den smärtan kommer att sitta i länge.
Amanda - min älskade hund - du saknas oss mycket!
Sov gott!

Teufelwalds U-Smulan "Smulan"
10 oktober 1998 - 12 oktober 2010
Vår älskade Smulan, Smulepul o allt vad hon kallades har genom olyckshändelse lämnat oss.
Hon flyttade till mina föräldrar för många år sedan då hon var oerhört skotträdd och vi bodde ju då i Karlsborg där det skjuts en hel del. Hon blev ett jättestöd för min pappa när mamma dog för 4 år sedan.
Idag blev hon påkörd av en bil på riksväg 49 och bröt bäckenet på båda sidor och har därför fått vandra över Regnbågsbron där Dolly och min mamma väntar på henne.
Min pappa och vi saknar henne enormt. Det blir tomt nu...
Sov i ro älskade Smulepul!

Till minne av min älskade häst Dolly

Du kom till oss en sommardag 1986. Stor o ståtlig klev du med lugna bestämda steg av transporten. Gnäggade o sen var du hemma o här var det du som bestämde!
Mammas första ord var - Den stora hästen får du sköta om själv!
Vi hade ju bara haft ponnyer förut. Men snart blev du mammas ögonsten. Min mamma älskade dig högt.
Nu är ni tillsammans igen o kommer aldrig mer att skiljas.

Dolly
2 maj 1980 - 29 november 2007

Du fattas oss!

Det finns en bro som förbinder Himlen och Jorden. Den kallas för Regnbågsbron på grund av dess många färger.

Alldeles brevid Regnbågsbron ligger ett land med vattendrag, kullar och dalar med mjukt, friskt gräs.

När ett älskat husdsjur dör kommer det till denna plats. Där finns alltid mat och vatten, och varmt vårväder.
De gamla och svaga djuren blir unga igen. De som blivit skadade blir hela igen. De leker med varandra hela dagarna.

Men det är en sak som saknas. De är inte tillsammans med den speciella person som älskade dem på Jorden. så varje dag
springer de runt och leker tills en dag kommer då de plötsligt slutar leka och tittar upp.
Deras nosar sniffar, öronen spetsas och blicken skärps och plötsligt lösgör sig en från gruppen.

Du har blivit upptäckt och när du och din speciella vän möts samsas ni i en glädjefylld omfamning som varar för evigt.
Dit ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker det älskade huvudet och du tittar än en gång
in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv men aldrig i ditt hjärta.

Sedan går ni över Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas.